I början av 1900-talet var villastäderna runtom Stockholm populära. Flera villasamhällen uppstod på Lidingö, och med dem följde två lokalbanor, vilka drevs av var sitt bolag. Lidingö Trafik AB anlade norra banan (LiB) Islinge - Hersbyholm (senare förlängd till Kyrkviken) och Trafik AB Stockholm - Södra Lidingön anlade södra banan (SSLidJ) Herserud - Skärsätra (senare förlängd till Brevik och vidare till Gåshaga).

Mellan Stockholm och Lidingö fanns endast en enklare bro, som inte kunde användas för spårtrafik. Norra Lidingöbanan trafikerades till en början med spårvagnar från Stockholm, som på en spårvägsfärja transporterades över till Lidingö.

År 1907 levererades ”Lidingöfärjan 1”, som kunde ta spårvagnar ombord. Den kompletterades med ”Lidingöfärjan 2”, som endast var avsedd för personbefordran. Trafiken startade 1907, men det var först 1909 som allt var klart för överföringstrafik med spårvagnar. Var fjärde spårvagn på linje 5 fortsatte då via färjeleden till Lidingö. Denna trafik fortsatte till 1913, då man återgick till att låta resenärerna byta till passagerarfärja. Under första världskriget rekvirerades ”Lidingöfärjan 1” av flottan.

Medan färjeförbindelsen mellan Ropsten och Islinge tillkom i samband med anläggandet av norra banan, var förhållandet det motsatta för den södra. Redan 1909 hade AB Herserud börjat trafikera linjen Ropsten - Herserud med en ångfärja. Det var orsaken till att södra banan fick sin ena ändstation där. Denna färja, ”Herserud”, inköptes år 1913 av södra banan, inför öppnandet av banan i början av 1914. År 1915 inköptes ytterligare en färja, som fick namnet ”Stockholm - Södra Lidingön”.

Till en början ville vartdera bolaget ville bygga sin egen bro, men i stället byggde Stockholm och Lidingö gemensamt en bro, som båda banorna kunde anslutas till. Bron stod färdig i början av 1925. Ett särskilt organ, Lidingöbrostyrelsen, förvaltade bron, som också kom att utgöra en egen järnvägsförvaltning, Värtan - Lidingö järnväg. Gränsen mellan järnväg och spårväg gick alltså i Ropsten. När bron stod färdig, kunde färjetrafiken upphöra.

___

Källor:

Ankarberg, Carl-Henrik: Södra Lidingöbanan (Malmö 1986)

Sarmento, Petrus J: Norra Lidingöbanan - Tåget till trädgårdsstaden (Stockholm 2009)