Jo nog har man sett dem på film alltid.

Tjusigt.

Jag har faktiskt åkt med den i San Francisco, så de så!  En hel del år sen i och för sig. Var en upplevelse stt vid ändhållplatsens vändskiva se på när föraren vred på skivan helt med egen muskelkraft. Sen när vagnen skulle "startas" och föraren drog i den stora spaken som manövrerade gripanordnigen.

Man kan ju fråga sig vad poängen med deta ganska klumpiga system var.

San Francisco är ju rätt brant med alltför kraftiga stigningar för att klara det med konventionell spårdrift. Fast det naturliga sättet att fixa detta är ju kuggstång.

Det verkliga skälet är snarare att de ångmaskiner som fanns tillgängliga vid mitten av artonhundratalet hade så låg effekt i förhållande till sin vikt att det blev attraktivt att placera drivkällan utanför fordonet. Speciellt om man behövde högre uteffekter för att klara brantare backar.

Ja det verkar vara ett klumpigt system, men det verkar fungera.

Undras hur det fungerar med vajrarna i korsningar och växlar.

Tror inte det är några växlar utan det är den där manuella knuffhistorien i ändarna.

Men…

I början, 3.33, 3:55, 4:46 och vid 5:02 tycker jag mig se något som liknar växlar.

Det har du rätt i. Det är väl någon manuell historia det också antagligen eller också ligger det som en korsningsfunktion. Alltså är fast och du kommer på ena eller andra sidan beroende på från volket håll man kommer ifrån.

#3 Kanske såg man det också redan då som en fördel att slippa röken och besväret att elda på vagnarna. Nu får man allt utrymme för passagerarna.

#7 I övergågsväxlarna mellan spåren antar jag att vagnarna måste rulla. Vagnen kommer ju då in i ett spår med motriktad vajer. Utan att veta gissar jag att dessa används, om det blir något hinder eller avstängning. Då skulle växeln kunna läggas till det andra spåret. Varje vagn släpper sedan kontakten med vajern före växlarna, rullar över och stannar. Sedan gör sig föraren redo att köra åt andra hållet.

Man kan jämföra med de övergångsväxlar som fanns på spårvägen i Stockholm och på tunnelbana 1 (gröna linjen). De var vända åt motsatt håll, så att man aldrig oavsiktligt skulle kunna komma över på högerspår. Däremot kunde man direkt köra tillbaka till normal trafikriktning. Det skulle inte fungera vid en kabelspårväg, eftersom man p.g.a. kabeln inte kan backa.

Man kan läsa om denna typ av framdrivning i denna wikiartikel.

En ångmaskin med tillräcklig effekt för att ta ett spårfordon uppför så branta backar hade, med tanke på hur ineffektiva dåtidens ångmaskiner var, förmodligen blivit enorm.

Denna ångmaskin borde haft fullt upp med att lyfta sin egen vikt, så det är tveksamt om den skulle orkat med passagerare.

Under den tid ångmaskiner var en betydande drivkälla, skedde det en kontinuerlig teknisk utveckling, så att man gradvis kunde få ut allt mer effekt per given maskinvolym och bränslemängd.